Drömdansaren

Tack så jättemycket för era grattishälsningar!! Sambon har också varit inne och läst och tagit del av era gulliga kommentarer!

Hästeriet flyter på som vanligt nu. Red ut en liten sväng igår följt av ett 20-minuters pass i en hage som har växt till sig riktigt ordentligt! Regina undrade nog varför hon skulle jobba mitt i maten! Men det gick helt ok och det var nog bra att hon fick ett litet dressyrpass inför dagens Nina-träning. Dock så har jag ett litet orosmoln för tillfället. Upptäckte för ett par dagar sedan att Regina fått en smäll på vänster bak. Antagligen blev det under vilan. Hon var inte halt när jag longerade, det syntes faktiskt ingenting, och det kändes ingenting igår när jag red. Svullnaden går ner när hon rör på sig men det är dock en svullnad innan jag ger mig iväg... Trots allt tänker jag vara med för Nina (om det nu inte ser värre ut idag), det borde ju märkas om hon inte är ok under passet och då är det bara att avbryta.

Jag har blivit lite nojjig över sådana där saker. Kommer nu berätta en historia som jag känner mig jättehemsk i... När jag hade Mirre fick han en spark på ett framben. Det blev ett litet sår och lite svullnad. Svullnaden gick dock ner efter några dagar och han var inte halt så jag körde på som vanligt (vem åker och röntgar efter varje liten blesyr om hästen inte är halt?). Var med på träningar, var till och med med på en tävling och blev placerad! Efter drygt tre veckor blev han dock jättehalt, från en dag till en annan. Åkte och kollade upp det direkt och det visade sig att han hade fått en spricka i benet där han fått smällen! Som tur var så dömde inte veterinären mig utan han sa att sprickan förmodligen var väldigt liten i början vilket gjorde att man inte kunnat ana något, men sedan hade den utvidgats under arbete. Han hade ett skräckexempel på en travare som hade varit lika, den hade tom gått ett lopp och vunnit! Sedan skulle de vända hästen på stallgången och då hade benet gått av!! Jag kände mig verkligen jättehemsk när jag förstod hur illa det kunde ha gått men jag var samtidigt tacksam över att allt, trots allt, gått bra. Mirre fick vila i tre månader och sedan var vi igång igen! 

Så, som sagt, jag blir lite nojjig. Nu tror jag inte att det ska vara så illa den här gången. Jag får klämma och trycka runt Reginas sår (som är ytligt) utan att hon reagerar och då är hon ändå en häst som känner efter (till skillnad från Mirre).

Det är inte lätt alla gånger att veta om man gör rätt eller fel! Tänk om de kunde prata! Vad mycket lättare det hade varit! Nu får man försöka tyda signaler och hoppas på att man tolkar rätt... (Eller åka och röntga efter varje liten incident...)