Drömdansaren

Tack så jättemycket för alla era kommentarer! Sitter fortfarande och är glad över att det äntligen börjar gå framåt med Regina! Men när jag tänker efter så har nog framstegen delvis kommit även tidigare. Speciellt tydligt blir det om man blickar tillbaka... (varning för långt inlägg... =)

En dag i höstas när jag red Regina så stod hon på bakbenen så högt att stiglädren ramlade av sadeln och jag hamnade stående på backen bakom henne! Hon hade även en tendens att småresa sig så fort det blev jobbigt. Den tendensen har i princip försvunnit för ett bra tag sedan...

Jag kommer även ihåg när jag red för Göran en gång i höstas och han sa att Regina var tokig. Han trodde inte att jag skulle få någon kontakt med henne... Det är även någonting som jag har funderat själv mycket på då det har varit oerhört svårt vid många, många tillfällen att överhuvudtaget få kontakt med hästen! Men det hade jag garanterat igår!

På de 9 månader som jag har  haft Regina (eller sju är det ju egentligen då vi hade ett uppehåll från varandra i två månader, jag gav ju faktiskt upp där ett tag) så har det ändå hänt en hel del. Anledningen till att jag överhuvudtaget red henne den där första gången var att en tjej som egentligen skulle rida henne backade ur då Regina var helt tossig från att hon började göra iordning henne tills att hon skulle sitta upp. Men när hon skulle sitta upp så backade hon som sagt ur så vi bytte hästar... Numera får Regina många kommentarer om att hon verkar så lugn och snäll! Dock så kan hon inte stå helt stilla i det ögonblicket när jag sitter upp, än. Men hon är lugn både innan och efter!

Jag blev hur som helst kär i den där galna hästen direkt men som jag har kämpat med henne!! Därför känns det extra skönt att få ett sådant ridpass som vi fick igår! Framstegen har som sagt kommit stegvis men känslan av att jag börjar komma till ridning på riktigt har kommit först nu på slutet. Det känns så härligt med tanke på att det är den känslan som jag har strävat efter hela tiden!

En av orsakerna till att hon varit tossig är ett tandproblem som faktiskt upptäcktes när hon var borta i vintras. Min veterinär upptäckte inte det när jag var och kollade upp henne i munnen. Dock så tror jag inte att det var allt utan bara en av flera orsaker till hennes beteende. När hon kom hem efter att hon blivit åtgärdad så sa jag fortfarande nej, jag ville inte börja om och kämpa med den där tossiga hästen en gång till och från början igen dessutom. Första ridturen när hon kom hem var hon helt galen, flög i luften och höll på. Men ändå blev det så att jag tog hand om henne och sakta började det gå framåt igen (det hade ju faktiskt gått sakta framåt även under hösten). Nu är jag såklart glad för att jag fortfarande har henne och det känns oerhört skönt att tandproblemet snart är helt åtgärdat. På söndag beger vi oss till Norrköping för det allra sista steget i åtgärdsprocessen (hoppas jag)!

Sedan får vi jobba vidare, jag tror att mycket träning, mycket hantering, tillsammans med kärlek och tålamod är det som gäller! Håll tummarna för att det fortsätter på samma väg som vi nu äntligen har hittat!